Första riktiga arbetsveckan sedan jag blev sjuk är snart avklarad. Det har gått förvånadsvärt bra med tanke på hur min röst har krånglat. Tycker jag inte gör annat än äter, sover och jobbar just nu. Jag lämnar hemmet 07.30 och kommer hem 20.30, men vad gör det då man trivs? Imorgon, lördag, gör jag veckans sista pass - ett kort sådant, sedan får jag också helg. Det firas med rengbåge till middag, med en och annan grogg, i fint sällskap av min fina vän Bella. Det har hänt så mycket sedan sist vi sågs - herrejösses, vad jag kommer babbla tills ditt huvud ramlar av! Saknat dig har jag gjort också ❤ 

I onsdags sjöng jag för första gången sedan midsommar - oslagbar känsla! Jag insåg inte hur mycket jag sjunger i min vardag förrän jag inte kunde längre... Under den tid jag inte kunnat prata/sjunga som jag viljat så har det känts som om en del av mig tagits ifrån mig. De som känner mig vet att jag är något av en pratkvarn och tänk er då en pratkvarn som mig så gott som tyst i två veckors tid - svårt att föreställa sig, va? Jag kunde inte vara mig själv och det var psykiskt påfrestande. Nu pladdrar jag på som vanligt, trots en kvarvarande heshet och en irriterande hosta som kommer och går, och jag känner mig mycket tillfreds. Hur som helst (att jag alltid ska glida från ämnet..!): anledningen till varför jag tog mig modet att försöka ta ton igen i onsdags var pga att jag ska sjunga på Åbergs släktträff nästa helg. Jag och min farbror har nämligen planerat att ha ett litet stämningsfyllt framträdande och idag känns det faktiskt lovande. Lite revansch då jag inte kunde sjunga på min morbrors bröllop för två veckor sedan, kan man säga!