Som de flesta redan vet vid det här laget så har jag och Erik avslutat vårt till synes perfekta förhållande. Jag väljer därför att skriva ned min syn på vårt uppbrott samt framtid innan rykterna börjar gå över styr; "Veronica har träffat en annan".. osv. Som det är nu så är det jag som är boven i dramat och det kan jag hålla med om då det var jag som valde att lämna Erik och inte tvärtom, men då jag får höra att jag varit ett "respektlöst arsel" så sätter jag ned foten. Folk går omkring och spekulerar så förbannat mycket att den simpla sanningen tycks ha försvunnit tillsammans med den gamla asflaten efter riksväg 301.

 

Jag och Erik har aldrig haft några större problem under dessa sex år, däremot återkommande små problem. Vi har aldrig varit det där paret som bråkar, gör slut och sedan blir tillsammans igen. De få gånger vi har "bråkat" så har det antingen berott på mina humörsvägningar från ångesten eller missförstånd. I varje fall så har vi alltid löst det på något vis och varit överrens om att det inte tjänar någonting till att gå omkring och vara negativa. Det var en självklarhet att vi skulle flytta ihop då Erik fixade lägenhet för knappt ett år sedan och det kändes rätt, just då. Idag känns det inte lika rätt som det gjorde då. Vi går på rutin och kärleken har liksom försvunnit bit för bit, från min sida. Jag har inte reflekterat så mycket över det hela förrän för bara några månader sedan.

 

Vi har hela tiden kunnat prata om det faktum att jag inte känner likadant och jag har då fått uppfattningen av att Erik har känt lika som jag. Det skulle helt enkelt inte kännas lika "pirrigt" efter 5-6 år tillsammans och jag accepterade det, trots att jag saknade något. Jag drog på mig ett leende och låtsades som om allt var frid och fröjd, men verkligheten kom tillslut ikapp mig. Vi satte oss ned och pratade om problemet som så många gånger förr, men denna gång verkade Erik för första gången förstå allvaret i det hela. Efter det samtalet så gick allt i en rasande fart och jag blev bara mer och mer säker på att det enbart var vänskap jag kände. Detta var jag hela tiden öppen mot Erik med. På vår sexårsdag så åkte vi till Familjerådgivningen i Bollnäs för parterapi, romantiskt värre (!), och bestämde oss sedan för att bli särbos för att se om det kunde väcka några känslor till liv. Det jag då inte visste, var hur skönt det skulle bli att komma hem till mamma. Jag kunde helt plötsligt andas och verkligen tänka klart. Efter tre nätter hos mamma så hade jag det klart för mig - trots att jag älskar Erik så räcker inte känslorna till.  Är det meningen att det ska vara vi så kommer det att bli så, men just nu känns det inte så bra som det ska göra i ett hälsosamt förhållande. 

 

Sedan till de rykten som säger att "Veronica har redan träffat någon ny". Ja, det finns någon i mitt liv som har rört till detta en aningen mer än vad jag trodde var möjligt till en början. Däremot kan jag inte påstå att jag träffar någon i den benämningen att jag är i ett förhållande. Jag tar dagen som den kommer och gör det jag känner känns bäst för stunden och just nu känns det så skönt att inte ha några krav. Det som händer, det händer och skulle det visa sig att det inte är mer än en härlig känsla för stunden... ja, men då får det väl vara så då! Jag är så sjukt trött på alla oskrivna regler som säger att man inte får göra det man känner för. Från och med nu ska jag göra det jag mår bäst av - följa mitt hjärta och magkänsla.

 

Med detta ville jag egentligen bara poängtera att mitt och Eriks uppbrott är inte någons fel. Vi blev tillsammans då vi båda var bara barnet och har sedan dess utvecklats båda två. Medan vänskapen stärktes så försvann passionen, helt enkelt... Erik kommer alltid att vara min första verkliga kärlek och hur hårt vinden än blåser så kommer jag alltid att älska honom.

 

 

Jag förstår om du är arg, besviken och ledsen just nu, men jag ångrar inte en minut jag fick kalla mig för din, Erik Mårtens. En dag hoppas jag att även du kan förstå att detta inte har något med A att göra, och att vi tillsammans kan blicka tillbaka på dessa sex år med ett stort leende.

 

...och till er som går omkring och spinner vidare på det faktum att jag "träffat någon annan" : Kom till mig med era frågor istället för att spekulera med närmaste bybo!