Så länge jag kan minnas så har det alltid funnits något typ av missnöje med vad jag har sett i spegeln. Det kan ha varit allt från omoderna kläder till rodnade kinder, ballongmage eller trasiga nagelband. Så länge jag kan minnas har detta missnöje alltid jagat mig, men jag har gång på gång intalat mig själv att det inte spelar någon roll och att "det är insidan som räknas". Jag är nämligen uppfostrad så. Under hela min uppväxt har jag fått lära mig att det är kunskapen jag bär på och medmänskligheten jag visar som spelar roll. Det spelar ingen roll vilka kläder jag bär, vilket smink jag använder eller hur min mage ser ut. Det enda som räknas är den jag är som person, och den personen är tamme fan riktigt bra.

 

Tyvärr, glömmer jag bort det ibland. Idag är en sådan dag då det glömdes bort... Då jag tog semester, för två månader sedan, firade jag genom att ordna mig ett par fina gelénaglar. Jag gjorde om dessa efter fyra veckor och har därför burit långa, fina naglar i åtta veckors tid. Idag lyckades jag bryta bak en av dem som börjat glipa en aning och den lossnade, samtidigt som den bröt av min riktiga nagel. Dagen slutade med tre förstöda naglar som nu behöver en rejäl kur med nagelolja och filning. Till en början blev jag lite besviken och ledsen och tyckte att det var fult med tre korta naglar och resten långa. Och visst, det är inte speciellt snyggt. Men vet ni vad? Det är naglar (!) de växer ut igen och kommer reparera sig med hjälp av lite enkel nagelvård. Då man tänker på det på det viset så blir det ingen Big Deal längre och livet kan gå vidare. 

 

Viljan att se bra ut kommer jag aldrig att komma undan. Jag älskar att sminka mig och skämma bort mig med olika skönhetsprodukter och kurer. Jag tycker att det är roligt, samt att det drar fram den enda s.k. kvinnliga sidan hos mig. Det enda jag inte får glömma de dagarna hyn är vintertorr, nageln går av eller magen står ut, är att: Jag är minst lika awesome ändå! Min karisma, humor, känsla för empati, sångröst... allt som gör mig till den jag är, sitter endast i det som finns inom mig. Jag är fortfarande den omtänksamma, genomsnälla Veronica, med ett jävlar anamma, trots trasiga naglar och osminkat face.