Jag startade den här bloggen för att jag skulle kunna skiva av mig i tråkiga som glada stunder. Jag startade den här bloggen för att kunna bearbeta mina känslor... men framförallt: jag startade den här bloggen för att bli förstådd för den Veronica som jag är och inte vad några rykten från byn säger.

 

Jag har skrivit i tråkiga som glada stunder och bearbetat mina känslor kring dessa stunder, men har jag blivit förstådd? Skulle inte tro det... Ni tror att ni har förstått. Folk kommer fram och säger "Vad fint du skriver!" "Du har verkligen talang för det här med att uttrycka sig i skrift!", men vet de verkligen varför jag skriver som jag gör? - varför jag tänker som jag gör?

 

I mitt allra första inlägg så skrev jag om min sjukdomhistoria... när jag blev diagnostiserad med stressmage och ångest, bland annat. Det jag inte berättade var hur mycket tid dessa diagnoser tar upp av mitt liv. De flesat rycker på axlarna och säger att "Gå ut och gör något roligt så mår du bättre!" då jag berättar om min ångest. Min fråga till dessa är: Tror ni verkligen inte att jag vill gå ut och göra något roligt och må bättre? Det är klart jag vill! Men vet ni vad... det går inte. Jag ser världen gå i 180 km/h medan jag sitter ensam med endast rörelser i slowmotion. Oron sköljer över mig och trycker ned mig mot det hårda underlaget. Trampar, sparkar, spottar. Jag kvävs. Och det värsta är att ingen annan än jag själv ser den brutala misshandeln. Omvärlden går förbi och låter mig kvävas till döds. 

 

Det är få människor som har sett mig under mina värsta stunder och om jag ska vara ärlig så tror jag inte ens att dessa få personer förstår vad som egentligen sker inom mig då ångesten tar över. Jag gråter hysteriskt utan anledning. Jag slår omkring mig utan anledning. Jag stirrar in i väggen utan något som helst liv i mina ögon. Jag lever, men är inte levande - jag dör inombords. Cell för cell.

 

Jag har alltid varit den där glada tjejen från Vängsbo med bra betyg och en oändlig positivitet. Den tjejen finns kvar, men just nu försöker hennes undermedvetna trycka ned henne till den hårda asfalten - som så många gånger förr. Hon har försökt i sex års tid, men den glada tjejen från Vängsbo har alltid kommit tillbaka med en rak höger. Att leva med ångest är en kamp för var dag och har jag överlevt de senaste sex åren så ska jag allt överleva sex år till. Det viktigaste är att inte tappa fotfästet och ramla nedför stuper - till depressionen. Jag har varit farligt nära kanten och vägrar riskera att ramla ned igen.

 

Den senaste tiden har jag varit vid stupet och dinglat med benen och det kostade mig nästan praktiken på Handeln - vilket var en rejäl väckarklocka till att ta tag i detta änu en gång. Terapi på psykiatriavdelningen är vad som står näst på tur och förhoppningsvis kan livsglädjen komma tillbaka änu en gång.

* * * * * * * * * *

 

Som om inte ångest var nog så har min nageltrång kommit tillbaka! Sist var det på vänser sida av stortån, nu är det på högra sidan. Nageln på vänsta sidan hade dessutom börjat komma tillbaka trots att vi försökte ta bort den för gott i december... Jag åkte i varje fall in i onsdags och som jag trodde så blev det änu en operation. Så nu sitter jag med foten i högläge, igen. Läkningsprocessen kommer dock ta längre tid denna gång i jämförelse med de förgående gångerna. Detta för att de skrapade djupare in på skelettet för att säkra att nageln inte kommer tillbaka, men även för att jag reagerade oväntat på lokalbedövningen. Jag går nu på pencillin och tittar på serier hela dagarna. Fast det är inte helt fel det heller!