Jag lever idag ett liv som jag länge drömt om: Eget boende, helt underbara vänner, en stöttande familj, en pojkvän som tar mig precis som jag är, utan att dömma, ett jobb jag trivs med och jag har den mest älskvärda hund man kan tänka sig. Trots detta kommer fortfarnade mina hjärnspöken och skrämmer slag på mig...

 

De senaste veckorna har varit hektiska, med otroligt mycket att hinna med på både jobb och privat, men även påfrestade för humöret då det ständigt verkar vara något som måste gå fel. Dessa veckor har resulterat i att jag, denna helg, fick ett nervöst samanbrott och brast i gråt. Det var då hjärnspökena trädde fram och slängde ur sig den ena nedvärderingen, efter den andre. 

 

Att själv vara den som får en att känna sig värdelös, är rena helvetet... speciellt då man vet att man kan göra saker annorlunda för att motverka dessa ångestattacker.

 

Idag fick jag nog, efter att ha gått en hel dag med orolig mage och illamående. Känslan av stress triggar igång min stressmage och gör livet änu surare för mig. Idag fick jag nog. Idag är det jag som ska vända skutan, en gång för alla.

 

Från och med idag är det totalt snacksförbud, då min mage absolut inte mår bättre av det i perioder som dessa, och regelbunden träning igen. Imorgonbitti blir det premiär-rundan i löparspåret och ett nytt, gladare liv tar sin början.