Jag vaknar upp till ett fint mess av min käraste. Det spritter i hela kroppen - hur kan man bli så förbannat kär i någon man känt i enbart 4 månader? Jag saknar dig alltid från den stund våra läppar möter varandra farväl ❤ ...och då vi åter ser varandra går pulsen upp, mina händer skakar och jag kan inget annat än att le åt dina lyckliga ögon som säger: "Kom hit, älskling. Jag har ju saknat dig..." Jag sluter mina ögon och kan se hur hans leende ögon ser på mig i kvällsljuset. Imorgon får vi äntligen krama om varandra igen ❤

 

Långsamt öppnar jag mina ögon, kommer tillbaka till verkligheten och sätter mig upp i sängen. Då blir jag påmind om att jag blivit överkörd av en pansarvagn (läs: har mensvärk från helvetet). Som en gammal tant krånglar jag mig upp ur sängen för att sedan stå lutandes mot en köksstol, kämpandes för att inte spy av ren smärta. Vad har jag gjort för att känna denna smärta? Är detta tacket man får för att man inte vill sätta ett barn till livet innan man har ordning på sitt eget?

 

Nu sitter förmodligen nån idiot till kille bakom skärmen och tycker att "men va fan... en pungspark är tusen gånger värre!" Det enda jag har att säga till er är: "Har ni någonsin haft någon konstant sparkandes i drygt en veckas tid?" Nä, just precis. I det här sammanhanget kan man inte jämföra och säga att "min smärta är värre än din smärta". Alla har olika smärtgränser och även mensvärk upplevs olika från kvinna till kvinna, men en sak har vi gemensamt: vår livmorder kämpar för kung och fosterland för att få bort den tjocka slemhinnan som bildats under ägglossningen. Just denna månad verkar min livmoder dra ihop sig lite extra för att sedan, men all sin kraft, stöta ut denna hinna. Tycker du jag är äcklig som tar upp detta så alla kan se? Ja, passar det inte att jag pratar om något som är lika naturligt som att dricka vatten så kan du lika gärna vända på klacken och besöka en annan blogg. Det enda jag vill är att vi kvinnor ska kunna prata öppet om sådana här problem. Då värken är som värst för mig så kan jag knappt gå, jag kan inte sitta och även något så avslappnande som att ligga ned är ett rent helvete. Fråga bara min fd sambo - han har sett mig liggandes på köksgolvet i ren frustration pga mensvärk många gången.

 

Trots att jag en vecka i månaden inte kan leva fullt ut så ses detta fortfarande som tabu. "Ta en alvedon så blir det bättre". Ni anar inte hur många värktabletter jag har konsumerat under min tid som färdigt utvecklad kvinna. Och tro mig då jag säger det att: Det funkar inte för mig. Jag ligger fortfarande på köksgolvet i ren frustration. Det enda som är värre än själva smärtan är att magen sväller upp så in åt helvete. Igår var det helt sinnessjukt hur jag såg ut. Jag satt helt avlappnad i datorstolen och min magen var, helt seriöst, stenhård. Hade ni sett mig hade Edsbyns nya snackis varit "Veronica är gravid i 6:e månaden". Idag verkar dock ballongen ha pyst ut en aning luft och jag är nu enbart i 3e månaden, skämt och sido.

 

Hur som helst... Denna dag är fylld av blandade känslor. Jag vaknade upp lika lycklig som ett barn dagen innan julafton - galet kär och euforisk glad över att jag träffat en sådan underbar människa som Andreas. Att vi får ses imorgon gör mig bara änu gladare, men trots det är det något som tynger mig, tynger mig djupt. Imorgon bär det av till vetrinären för att låta vår älskade Dannte få somna in. Gråten har suttit i halsen sedan i söndags då vi tog beslutet att sätta stopp för hans lidande från ålderdomen. I över 13 år har du varit en av mina bästa vänner. Från alla fina vinterpromenader i den glittrande snön som du så gärna dök i till alla sommarkvällar med bus på gräsmattan. Tack ❤ Jag minns inte ens då vi hämtade dig, du har liksom alltid funnits där. Du har funnits där och sökt uppmärksamhet genom att duttat mig på smalbenen och lagt en tass på min högra fot, dag ut och dag in ...och jag har glatt klappat dig och skrattandes kallat dig för Dutt-Dannte. Fick vi besök, ja, då var det spegeln som gällde. Då skulle du visa för alla att: "Där inne bo det minsann en söt västgötaspets som ser precis ut som mig..!" I 13 år fick jag äran att lära känna dig och se dig gå från en sprallig valp till en gammal gubbe som knappt kan ta sig upp ur bädden. Jag kommer att minnas dig med glädje. En sådan personlighet som du har finns det ingen hund i världshistorien som har. Vila nu i frid, vännen ❤