Black Veil Brides! ❤
För en vecka sedan stod jag på Tyrol och vrålade ut texterna till "Rebel love song" och "Faithless". Jag blundar och ser showen spelas upp framför näthinnan om och om igen. Känslan av att se sitt favoritband live är ta mig fan oslagbar! Adrenalinet pumpar, pulsen höjs och allt annat känns inte lika viktigt längre. Det är bara du och musiken, där och då.
När jag såg Black Veil Brides för första gången så höll de till på Fryshuset och jag och min vän Henric kom en aning senare än planerat, men tack vare att lokalen var så pass liten så lyckades vi komma en bra bit fram ändå. Jag stod och grät av lycka på tredje raden innan kvällen var slut - fick ögonkontakt och ett leende av sångaren, Andy, och var därför alldeles svimfärdig då vi begav oss hem till vandrarhemmet...
Denna gång var så mycket bättre! Jag och Lisa åkte ned till storstan redan på söndagen och hann fynda lite rea i Solna samt bo in oss på vårt rum på Lilla Essingen. På måndag morgon vaknade vi båda lika förväntansfulla och kunde inte undgå det faktum att vi skulle se BVB om enbart 12 h. 12.00-12.30 var i på plats i kön utanför entrén, med könummer 39-40. Drygt fem timmar kvar till insläpp, men vi hade laddad upp med käk och humöret var på topp, trots regnet. Medan vi satt där på backen och käkade på tok för hårt godis så såg vi tillslut en av vakterna gå lite längre bort. Med honom gick en annan man och ju närmre de kom, desto tydligare blev dem. Jag och Lisa tittar på varandra: "Det är ju Jinxx!" "Nä... det kan det inte vara..." "Eller?" "Joo!" "Det ÄR Jinxx!" och innan vi visste ordet av så gick gitarristen/violinisten förbi - 0,5 m ifrån oss, mot bakdörren. "Vad fan hände??"
Inte långt därefter kommer vakten ut igen, med Jinxx hack i häl, och när han kommer tillbaka är vi beredda med mobiltelefonerna. Denna gång var det Jake, sologitarristen, som kom gående med honom. Jag blev alldeles skakis och kunde knappt tro det var sant... nu hade även Jake gått 0,5 meter ifrån mig!
Då slog det mig... hade både Jinxx och Jake tagit denna väg backstage så måste resten av bandet också göra det. Andy Biersack skulle alltså komma förr eller senare (!) Min puls går upp och händerna blir alldeles svettiga. JAG ska se ANDY på 0,5 meters avstånd!
Tillslut var det dags: vakten kommer gående med Andy bredvid sig. Mina ben skakar och tungan sväller upp. Hur kan man känna så för en total främling? Kameran åker upp och jag pepprar foto, efter foto, efter foto. Vi hamnar närmre än 0,5 meter ifrån varandra och jag är tvungen att pressa mobilen mot bröstet för att ta den närmaste bilden. På knappt en minut var det magiska ögonblicket över och blott ett minne bakom näthinnan.
Andy Biersack - Veronica Åberg Svensson kan nu dö lycklig ❤
Jag stod vid det här laget och studsade på ett och samma ställe av lycka, men än var det inte över. Strack efter kommer CC, trummisen, och Ashley, basisten. Efter att ha tittat genom alla bilder så kan jag se att även Jinxx, med fru, var med i ledet. De gick dock precis efter Andy så jag missade dem pga adrenalinet som pumpade genom mina ådror.
Christian Coma
Ashley Purdy
Klockan var nu kring 15.00-16.00, om jag minns rätt, och tiden började plötsligt att gå långsammare. Den sista timmen var en riktig pina... Kroppen kom då tillbaka till verkligheten och efter att ha stått i kylan i omkring 5 timmar och hela tiden varit på helspänn så kunde man känna hur alla muskler liksom hade dragit ihop sig. En rejäl träningsvärk väntade på att bryta ut!
Klockan slog tillslut äntligen 18.00 och entrén öppnades. Väl inne kunde vi se en lucka längst fram till höger. Vi gick dit och hejjade på tjejerna som vi pratat med tidigare i kön och bestämde oss för att stå med dem. Förbanden Like A Storm och Fearless Vampier Killers satte igång och kvällen var ett faktum. Adrenalinet kommer krypandes änu en gång.
Like A Storm
Fearless Vampier Killers
Tillslut var klockan 20.30 och Black Veil Brides intog scenen - efter 7 timmars väntan intog de äntligen scenen! De få muggarna med vatten vakterna hade skickat ut i publiken kom farandes och landade med ett splash framför våra fötter på andra sidan grinden. Stämningen blev helt hysterisk och jag och Lisa skrek ikapp av ren impuls - denna känsla, alltså! Ashley kom gående mot oss med sin bas på magen, men då han kom ned för trappan tappade han fästet och ramlade nästan omkull. Blött trägolv var tydligen ingen bra kombo med cowboyboots ;)
Den ena grymma låter efter den andra. Det ena solot efter det andra. Hjärtat slår i takt med basen och plötsligt händer det: Andy kliver av scenen och går längst gången framför oss och upp till oss. Vi sträcker oss alla fram, grindarna flyttar på sig och hela tre vakter står och håller mot trycket. Andy drar sin hand genom publikhavet och lyckas få tag i min. Man kan tycka att det är jag som ska hålla ett fast grepp om hans hand, men i det här fallet var det tvärtom: Andy får tag i min ring och medan han går så försöker han pillra av den från mitt finger, men mina fingrar var så pass svullna pga värmen så det gick förstås inte... Han tittar på mig, ler och springer sedan tillbaka till scenen, alldeles som: "Hoppsan, vad pinsamt det blev!"
För att sammanfatta kvällen: Jag svävar på små rosa moln.
Horns up for the BVB Army!
Veronica