Igår for jag till Bollnäs för en arbetsinterjvu för O'Learys. Intervjun kändes bra, men magkänslan säger mig att de inte var så intresserade som de sa att de var. Är de intresserade bör de höra av sig fort nog så det är bara att vänta och se!

 

Då jag väl kom hem satte jag i högsta växeln och fixade käk, tog undan tvätten, dammsög och diskade innan jag satte mig på cykeln i regn/snövädret mot byn för ett gympass med min vän Linnea. Jag satte mig på cykeln klockan 19.00 och kom hem 21.30 och då var mjölksyran avskyvärd - tog mig knappt upp till lägenheten! Sängen har aldrig varit så skön och idag känns det att man lever, men det är kanske så det är efter 2,5 timmes träningspass! Speciellt då man har en kondition som en lungsjuk 80-åring... Nej, nu får det vara nog med latandet. Beach 2015, for fucking sake!

 

 

Något som jag aldrig har nämt på den här bloggen är rockbandet Black Veil Brides, inte så konstigt då jag hade mitt första inlägg för sisådär två veckor sedan, men ändå! Black Veil Brides är mitt absoluta favoritband och det är inte bara för musikens skull. Jag föll för deras laganda, humor och kärlek för musiken och sina fans. Den 29:e denna månad är det ett år sedan jag såg dem live första och, hittills, enda gång. Jag minns hur jag grät av lycka och att jag under deras sista låt fick ögonkontakt med Andy, sångaren. Han såg rakt på mig, stannade upp, log och gick sedan vidare till andra sidan av scenen, det var över på 4 sek, men mitt hjärta har inte slagit så fort sedan min pojkvän kysste mig för första gången. Som tur var så hade jag min vän Henric med mig som såg till att jag inte tuppade av.